Den här dagen har verkligen varit med blandade känslor. Mådde hur fint som helst ända tills eftermiddagen sen var det som att någon vände mig som ett mynt. Pms:en kom som ett brev på posten. Jag får ju såhär nästan varje månad och det varar en dag ibland två. En dag är väl ingenting men jo när det väl slår till så känns det som en evighet.
Känner mig helt tom och gråter för minsta lilla. Och klumpen i magen. Livet känns jobbigt och ingen förstår. Orkar inte ens prata och vill bara lägga mig under täcket en hel dag. Som att någon tagit all min kraft och glädje och kastat iväg det för gott. Hemsk hemsk känsla.
Jag tänker att det är så vanligt att vi är många som känner såhär och jag ser fler som pratar om det öppet och jag blir både glad och lättad. Vi borde prata om det mer. Av fler anledningar som att vi kan hjälpa varandra , kanske någonsin få bot på det och för att våra män ska få bättre förståelse varför vi blir såhär. Alla har såklart inte lika mycket pms men jag känner fler i min närhet och läser mycket.
Varje månad tänker jag ”varför ska det behöva vara såhär”. Efter så många år så är jag inte van. Det blir inte lättare. Och att förklara för sina barn som kommer på en efter man gråtit floder att man har pms är inte alltid lätt.
Nej så jobbigt och jag har bara väntat på att det ska bli läggdags så jag kan få sova och förhoppningsvis vakna upp som vanligt igen , glad och lätt.
Känner att jag vill läsa mer om just pms och försöka hitta lösningar så man inte ska behöva må skit.
Ändå tacksam att livets man kom hem med glass till oss! Och choklad och cola! Precis vad jag behövde ♡
Senaste kommentarer